INNEHÅLL

• De fyra öarna
• Skepparön
• Djurö
• Vindö
• Skarpö
• Kulturmiljövårdens intressen
• Vasakungarnas Djurhamn
• Marinmuseum Djurhamn en vision
• ...

De fyra öarna

Skepparön

Djurö

Först krog -sedan kyrka 

   På den plats där Djurö prästgård ligger i dag, fanns i mitten av 1600-talet en krog. Bredvid denna byggdes år 1683 ett kapell "för sjöfarare och öbor". I dag är Djurö kyrka en av skärgårdens allra äldsta byggnader. Kyrkans altaruppsats i rustik barockstil är lika gammal som kyrkan själv. I början av 1700 talet försågs kyrkan med votivskeppet Nordstiern. Kyrkogårdens gravstenar vittnar om närheten till havet - här vilar bland annat lotsar, kaptener och styrmän från Djurö och öarna runt omkring. Krogen flyttades på 1700-talet längre in i hamnviken. Den gamla krogens källare blev grunden till dagens prästgård. 

Djurö genom 500 år

• Under 14- och 1500-talens maktstrider mellan svenska och danska stormannafamiljer var Djurhamn en ofta besökt uthamn. Här kunde de danska unionskungarna ankra med sina flottor på väg till eller från Stockholm. När Gustav Vasa blev regent i Sve rige använde också han Djurhamn som en lämplig ankringsplats på lagom avstånd från huvudstaden.
• Under 1600-talet fortsatte hamnen att vara en betydelsefull och användbar uthamn för den växande svenska örlogsflottan. I mitten av seklet byggdes ett gästgiveri och år 1683 senare en kyrka.
• Under 1700-talet anlades ett tegelbruk på Djurö, en herrgård med tillhörande park byggdes och öns befolkning ökade.
• Under 1800-talet var Djurö befolkad av bönder och fiskare, styr män och båtsmän, drängar och pigor. Invid kyrkan byggdes en klockstapel. Då koleran härjade i Sverige anlades en karantäns anstalt på öarna Kuggholmen och Långholmen i Djurhamn.
• Under 1900-talet bebyggdes ön med sommarvillor. Djuröbron och flera bostadsområden byggdes.
  

Djurhamn på Djurö

Hamnen

   Djurö dominerades förr av den stora och djupa hamnen, av vilken i dag bara den yttre delen återstår. Den gamla hamnen sträckte sig långt in i det som i dag är Eriksbergssko gen, invid Djurö båtsällskap. Till Djurhamn kom, från 1400-talet till långt in på 1700-talet, såväl stora örlogsskepp som mindre handelsfartyg som var på väg till eller från Stockholm. Hamnen var välbesökt av både svenska och utländska fartyg. 
   Dokument från äldre tider berättar om kungar som varit i Djurhamn - de danska unionskungarna Kristian I, Kristian II och kung Hans och de svenska Vasakungarna Gustav Vasa, Karl IX och Gustav II Adolf.

   Spåren efter alla de människor som besökt hamnen finns kvar i form av ett stort antal föremål som hamnat i vattnet och sedan bärgats av sportdykare under årens lopp. Hösten 2007 gjordes ett sensationellt fynd i ett skogsparti som tidigare varit sjöbotten, då ett svärd från tidigt 1500-tal återfanns.

Vindö

Vindö är den största av de fyra sammanvuxna öarna.
Vindö är en av de cirka 100 orter som finns omnämnd i den medeltida seglingsbeskrivningen som fått namnet ”kung Valdemars segelled" och som beskriver en segelled längs den svenska ostkusten.

Vindö strömmar

Vindö strömmar Den stora segelleden till Stockholm gick längs Djurö och Vindö. Passagen Vindö strömmar vid öns nordvästsida var besvärlig. Fartygen tvingades ofta ankra i området för att vänta på rätta vindar. Den första kända skriftliga uppgiften om ankrande skepp är från år 1452, då danska och svenska skepp drabbade samman vid Vindö strömmar.

Skärgårdsbönder

Skärgårdsbönder Många av byarna på Vindö har medeltida anor. I 1500-talets skatteböcker kan man hitta namn på bönder från Vindö som beta lat sin skatt i form av bl.a smör och ved.

År 1616 fick bonden Jöns Olofsson skattefrihet på sitt hemman i Sollenkroka mot att han stakade ut en ny och bättre segelled norr om Vindö. I hur stor utsträckning denna väg användes är oklart. Den gamla, invanda leden tycks ha varit i bruk lång tid framåt.

Skarpö

   Ö namnet härleds ur ordet "skarp" som betyder "grusig och ofruktbar mark". Att de naturliga förutsättningarna för odling varit begränsade avspeglas i de små, magra åker kilarna mellan bergen.

   Förmodligen var det goda fiskemöjligheter som lockade den medeltida nybyggaren att bosätta sig här. Den äldsta bebyggelsen låg på öns norra del, invid Norrviken. Efter ryssarnas härjningar år 1719 lämnade man denna plats och valde att placera bebyggelsen på nuvarande skyddade byplats vid det smala Skarpösundet mot Vindö. Vid denna tid hade Skarpö vuxit ihop med Vindö och sundet blivit en vik.

Herrgårdsbebyggelse

   En märklig parentes i öns historia är när den under 1700-talets senare hälft ägdes av Johan Fahlcrantz som var fältkamrer vid Svea artilleri. Med krut och militär arbetskraft sprängde han bort bergsknallarna. Stenen användes till uppbyggnaden av en ståtlig herrgårdsanläggning med trädgårdsterrasser, ladugård och huvud byggnad i två våningar. För skärgårdsbönderna, som var vana vid små timrade stugor, måste byggnationen ha tett sig främmande. Fahlcrantz kom ganska snart på obestånd, och år 1798 var Skarp åter i bondehänder. Stenhuset revs 1818, tegel och kakelugnar såldes till bl a Norrnäs och Värmdö kyrka. Fältkamrerens stora väderkvarn av holländsk typ såldes år 1806 till en Vaxholms kapten, men dess mäktiga murar finns kvar.

   Idag kan Skarpö visa upp en välbevarad faluröd skärgårdsby omgiven av ett ålderdomligt odlingslandskap. Från Vindösidan får man en fin vy över bebyggelsen som klättrar på bergsknallarna.

Kulturmiljövårdens intressen

Riksintresseområde

   är ett område som är viktigt att skydda ur nationell synvinkel och som man därför ska ta särskild hänsyn till i samhällsplaneringen. Länsstyrelsen har det övergripande ansvaret för landets riksintresseområden.

Kulturmiljö
   kan omfatta landskap, vägar, fornlämningar och byggnader som bär sammanhängande spår av människors liv och arbete.
Byggnadsminne
   är en kulturhistoriskt värdefull byggnad som skyddas genom be slut av länsstyrelsen. En byggnadsminnesförklaring kan ge ägaren rätt till statligt stöd för att underhålla och sköta byggnaden.

Något registrerat byggnadsminne finns inte på Djurö. Gamla kyrkor åtnjuter dock automatisk skydd utan att det krävs registrering.

Fornlämningsområde

   är ett område med lämningar efter människors verksamhet under forna tider och som är varaktigt övergivna. Skyddet av fornlämningar är reglerat i kulturminneslagen. Det är länsstyrelsen, inte kommunen, som har ansvar för ett fornlämningsområde och som kan ge tillstånd till arkeologisk undersökning. Enligt lagen är det markägaren, eller exploatören, som ska stå för kostnaderna för detta.

   På Skepparön finns ett outforskat fornlämningsområde med ett antal husgrunder, en stensatt brunn samt en terrassanläggning med väg till en forntida kajanläggning.

   På Djurö är den forna hamnen ett registrerat fornlämnings område.

   Den mest synliga fornlämningen i området utgörs av en sten rad i Eriksbergsskogen som har tolkats som resterna från ett medeltida bryggfundament. Stenarna ligger vid en uppgrundad mar, dvs en skyddad vik med smalt inlopp som idag ligger cirka 200 meter nordost om Djurhamns nuvarande strand och innersta del. Inom området finns även en ödekyrkogård som finns utmärkt på kartor från 1630-talet.

   Djurhamns sjöbottens nuvarande vattenområde som är skyd dat av fornminneslagen har ännu inte undersökts av expertis. Under den senare delen av 1900-talet har sportdykare tagit upp ett stort antal föremål från bottnen varav många har överlämnats till Sjöhistoriska museet. Av dessa finns omkring hundra föremål bevarade i statlig ägo.