Den här sidan innehåller ett antal historiska berättelser om människor, platser och hädelser från Värmdö. Exemplen är hämtade såväl från skriftligt källmaterial, urkunder och böcker, som från synliga lämningar i landskapet.

   Häftet vänder sig till var och en som är nyfiken på Värmdös äldre historia. Det kan också användas som ett studiemateriali skolundervisningen, tillsammans med frågor anpassade för olika åldrar. Förhoppningen och ambitionen är att denna sida ska bidra till att sprida kunskap om och förståelse för skärgår dens äldre historia och därmed stärka engage manget för vår egen tid.

   Det mesta som vi ser i skärgården och betraktar som historiskt är tillkommet efter år 1719. Det året härjade den ryska flottan längs svenska ostkusten. Det var i slutskedet av det stora nordiska kriget och bostadshus, uthus, lador, sjöbodar och bryggor - nästan allt brändes ner till grunden. Sommaren 1719 ödelades Stockholms skärgård och 1720 och 1721 brändes städer längs Norrlandskusten.

   Men det betyder inte att det inte finns någon historia på dessa platser från tiden före kriget. Tvärtom! Stockholms skärgård har varit av mycket stor betydelse för framväxten och formandet av Sverige. Skärgården har fungerat som ett enormt försörjninngs- och transit

   De flesta av dåtidens människor var bönder, torpare, hantverkare, soldater, sjömän, bruks arbetare, pigor och drängar, anonyma och glömda tills vi hittar deras namn i någon kyrkbok, ett rättegångsprotokoll, i flottans rullor eller i något annat dokument långt ini arkiven. Då träder individerna fram och historien får liv. Ofta har ett namn bevarats av en slump och det vi får veta är kanske inte alls representativt för just den personen. I rätte gångsprotokollet kan det vara fråga om en tillfällig handling, ett förfluget ord eller ett misstag som gjort att namnet blivit nedskrivet på just det papper som sedan undgått att förstöras av tidens tand. Bakom varje namn döljer sig en människa, vars liv var fyllt av sysslor, tankar och känslor, framgångar och tillkortakommanden. Varje namn represente rar ett liv, lika innehållsrikt och meningsfullt som varje nu levande människas liv.

   Ett exempel är Erik Månsson. Han var bonde på Rörstrands gård på Nämdö. Hans namn finns i ett protokoll från Stockholms rådhusrät från den 4 augusti 1624. Vi vet inte mycket om denne bonde, inte hur han såg ut, hur gammal han var, om han var en godmodig och gladlynt man eller en sur och grinig gubbe. Det enda vi känner till är en händelse som kanske upptog en halvtimme av hans liv. 

   En dag reste Erik in till Stockholm och det var när han kom till södra tullporten som det

hände som skulle leda till att hans namn antecknades. Erik var skärgårdsbonde, och som alla bönder, mångsysslare. Fiske, jakt, slöjd och skogsbruk varvades med spannmålsodling och boskapsskötsel. Kanske reste han till Stockholm för att sälja fisk, spannmål eller äpplen. Lagen stadgade att sådant inte fick säljas på landet utan skulle fraktas in till staden. För alla varor som fördes in i Stockholm skulle en skatt, som införts 1622 och kallades lilla tullen, betalas.

   När Erik kom till södra tullporten på Södermalm mötte han en båtsman, Jöns. Denne ville ha skjuts, men Erik ville inte erbjuda det. Båtsmannen drog då ”sin breda värja" och siktade ett slag mot bondens huvud. Men Erik hade då hunnit få fram sin påk "där uti en lång spik var slagen". Med den försvarade han sig och träffade båtsmannen "i inälvorna, så att han andra dagen blev död”. Den tragiska händelsen togs snart upp i rådhus rätten. Då förhördes också Sven, kyrkoherde på Södermalm. Han kunde berätta att när han gett Jöns det heliga sakramentet hade denne själv tillstått att han överfallit bonden "oförskyllt" och att han därmed var "självvållande till sin död. Andra vittnen berättade samma sak. Att båtsmannen "utan all given orsak" överfallit bonden Erik Månsson. Några tveksamheter fanns således inte. Erik hade varit "trängd å livsnöd" och dömdes endast till böter.

   Båten var det viktigaste färdmedlet i äldre tid. Skärgårdsböndernas båtar var bruksbåtar som behövdes för det dagliga arbetet. Det var små fiskejullar, större skötbåtar med plats för grova nät, skärbåtar och storökor med kraftiga råsegel, smäckra fälbåtar för isfärder och säljakt, vedskutor, sandkilar och kalkskutor, funktionella och ofta lokalt byggda på olika sätt beroende på vad de skulle användas till. 

   Förutom av skärgårdsbornas egna båtar trafikerades farvattnen också av handelsskepp. All handel, både inrikes och utrikes, gick sjövägen. I Stockholm skulle varor förtullas, magasineras, lastas om och vidaretransporte ras. Även i Vaxholm fanns tullbom och möjlig het till omlastning. Från Åland och Finland kom till exempel båtar med tjära för export, och från Tyskland, Holland, England och Frankrike och andra länder kom fartyg med tyger, kryddor, vin och många andra varor. 

   Under 1600-talets ofredstider seglade krigsflottor med stora örlogsskepp genom skärgården. De seglade i eskadrar, som kunde bestå av ett stort antal fartyg, från praktfulla amiralsskepp till enkla proviantpråmar. Ombord fanns soldater som skulle transporte ras till krigsskådeplatserna på andra sidan Östersjön, eller kom hem därifrån. 

   Behovet av fraktskutor tillgodosågs delvis genom att myndigheterna kunde beordra 

stadsborna att ställa sina egna båtar till förfogande. ”De som hava egna skutor, dem [skall användas) till ingen annan frakt uti nästkommande vår än till Hans Kunglig Majestät". Så uttrycktes det i Stockholms rådhusrätt på 1620-talet. 

   Många nya, statliga fartyg byggdes under 1600-talet. Kaptenen Hans Klerk fick år 1626 uppdraget att rusta den kungliga örlogsflot tan. "Alla skepp, galejor, bojortar, pråmar, jakter, espingar och båtar skall han uttackla, tillpynta och skaffa att intet som av hampa, segel, flaggor, tackel, tamp och tyg där felas må, utan att vart och ett bliva med alla nyttiga och nödtorftiga persedlar försett". Så lyder några rader ur det kontrakt som upprättades mellan Hans Klerk och kung Gustav II Adolf. Ett av skeppen hette Tre Kronor. För detta skepp finns en bevarad inventarieförteckning som bl.a. visar att skeppet hade en vimpel som var nästan 40 meter lång. Det måste ha varit en både imponerande och skrämmande syn att se de stora, kanontyngda skeppen, med långa fladdrande vimplar segla förbi. 

   Ett annat skepp som Hans Klerk fick ansvaret att utrusta var Vasa, som år 1628 skulle ha seglat ut från Stockholm förbi Värmdölandet och söderut till Älvsnabben. Men Vasa hann inte ut från Stockholms hamn förrän hon kapsejsade och sjönk. I dag är Vasa i sitt museum en av Sveriges största turistattraktioner.

   Att navigera handlar här om att bestämma kurs eller position för fartyg, med andra ord om att hitta de bästa framkomstvägarna till sjöss. Under 1600-talet, de stora krigens tid, var trafiken på Östersjön livlig. Havet var trans portvägen för varor i fredstid och soldater i krigstid. Skeppen seglade ut från Stockholm, förbi Lidingö, Värmdö och Vaxholm, genom Kodjupet, over Trälhavet och Saxarfjärden, genom Vindo strömmar och ut på den blåsiga Kanholmstjärden. Därifrån kunde man gå ostvart till Sandhamn, utposten mot havet, eller sydvart mot Dalarö och Älvsnabben. Mot Aland och Åboland gick leden mot nordos förbi Furusund och Arholma. 

   Östersjön är ett litet hav. De sträckor där de sjöfarande inte har landkontakt är korta och medeldjupet är bara 70 meter. Gångna tiders sjöfarare försökte alltid hålla sig tillräckligt nära kusten för att kunna navigera med hjälp av landmärken, men ändå inte så nära så man riskerade att stöta på grund. Några speciella navigationsinstrument hade inte den vanlige seglaren eller roddaren, utan han fick lita till sin erfarenhet och sin kunskap om naturens och vädrets skiftningar. Det var bara på större handelsfartyg och örlogsskepp som det kunde finnas navigationsutrustning. 

   Handlodet är det äldsta kända navigations redskapet. Med en lina med ett kägelformat 

blystycke med en bit talg i ena änden kunde man mäta djupet och ta bottenprover för att hitta lämplig ankringsplats. De kompasser som ibland fanns på större fartyg var inte särskilt tillförlitliga utan fungerade nog mer som personliga statussymboler. 

   De nordiska kusterna med sina splittrade konturer och sina pärlband av öar, var i äldre tid svåra att avbilda, varför gamla kartor sällan är tillförlitliga. Säkrare var nedskrivna seglingsbeskrivningar. Den första på svenska var ålderstyrmannen Johan Månssons sjöbok, tryckt 1644 och sedan länge i bruk. Den inne håller information om cirka 600 kustorter, öar och grund, landkänningar och sjömärken och upplyser också om var det fanns lotsar. 

   Grund kunde man varna för genom att lägga ut tunnor målade i svart och vitt. I Johan Måns sons sjöbok finns flera uppgifter om sådana märken. Vid inloppet till Riga t.ex. fanns fem tunnor: "först löper man emellan de två yttersta, sedan låter man en om babord”. På andra ställen byggdes kummel och båkar för att märka ut olika öar och landområden. En karta från ca 1640 över Djurö beskriver två kummel "som styrmännen rätta sig efter då de segla". 

   Viktigast för att hitta över havet och inte gå på grund var en bra lots, eller styrman som det hette på den tiden.

   På skärgårdsöarna och längs kusterna bodde farledskunniga bönder, som anlitades av örlogsflottan vid behov av lotsning. Bonden fick skattefrihet på sin gård mot att han tjänst gjorde som lots. Styrmannen, som han kalla des, skulle följa med skeppet så långt som hans kunskapsfält sträckte sig och sedan återvända hem med egen båt.

   Styrmannen ansvarade för att skeppet höll rätt kurs och inte stötte på grund. Hans vikti gaste redskap var erfarenhet och lokalkän nedom. Han var väl förtrogen med naturens kännemärken, han kände igen klippor, öar och förrädiska grund. Han kunde tyda väder och vind, vattnets strömmar och fåglarnas flykt och läsa himlavalvets stjärnkarta. Hans kunskap byggde på generationers erfarenheter. Som ett komplement till sin ärvda kunskap kunde styr mannen ha handlod och kanske en kompass till sin hjälp.

   Den förste kände styrmannen som fick skatte befrielse hette Anders Bertilsson. Han fick år 1535 tillstånd att besitta Öja kronohemman livet ut mot att han förband sig att ledsaga kungens skepp. Styrmansyrket gick i arv och Öja, Stockholms skärgårds sydligaste utpost, blev med tiden en ö, där många lotsar bodde och där Landsorts fyr byggdes på 1670-talet.

   En annan av de tidiga lotsarna var Mats Persson på Runmarö som år 1585 fick livstids skattebefrielse för sitt hemman Norrsunda. I början av 1700-talet fanns på Runmarö nio lotsar - i Norrsunda, Södersunda och Långvik

Vid det laget hade lotsväsendet organiserats och Sverige delats in i lotsdistrikt.

   Jöns Olsson i Sollenkroka på Vindö fick år 1616 i uppdrag av Gustav II Adolf att leta upp en ny skeppsled så att skeppen skulle kunna gå "med ett väder skärgården igenom, och icke draga den krokiga leden igenom Djurhamn". Vid sidan av den urgamla leden genom Vindö ström kunde nu också den nya farleden på andra sidan Vindö genom Gällnö port börja användas. Jöns Olsson blev också ålagd att styra Kronans skepp när så behövdes och fick för detta skattefrihet på sitt hemman.

   Med tanke på hur mycket som måste anpas sas efter naturens nyckfullhet är det förund ransvärt hur väl skepp, sjöfolk och natur samspelade. De flesta resor avlöpte faktiskt väl. Med god vind kunde en resa från Sandhamn till andra sidan Östersjön klaras av på två dygn, men ibland kunde skeppen bli liggande i veckor i väntan på förlig vind.

   Och om natten, när vindarna ven, det slog i vanten och tjöt runt master och rår, då litade man nog varken på erfarenhet, kompass eller 
lod. När 1600-talets Gud "lät ett stort väder och storm vara, så att alla förtvivlade om liv och välfärd", då gällde det att lova bot och bättring. När vågorna slog över däcket, när mörkret låg som en tät vägg kring skeppet och kursen för länge sedan gått förlorad, då återstod bara sjömannens bön till Gud att skeppet inte skulle komma för nära klipporna.

   De flesta invånare i forna tiders Sverige bodde på landsbygden och försörjde sig på åkerbruk och boskapsskötsel, jakt och fiske. Skärgårdens befolkning levde i stort sett på samma sätt som landsbygdsbefolkningen i andra delar av Sverige. Det gällde att utnyttja de resurser som fanns i närmiljön, något som innebar mycket arbete och att varje säsong hade sina särskilda sysslor. 

   För dem som bodde i kusttrakter eller på öar var fisket, och det som havet i övrigt gav, den mest naturliga inkomstkällan. Torsk och sik, lax och strömming fiskades allmänt, saltades in eller torkades och utgjorde basföda för bondfamiljerna. 

   Man fiskade med nät, med isnot och med kassar eller mjärdar. Notfiske var en vanlig metod som ofta gav stora fångster. En not var förr ett handknutet nät, som lades ut i havet och som fisken fastnade i. När det drogs upp i båter följde fisken med. Om vintern kunde en kraftig not med hjälp av olika redskap dras under isen mellan en räcka av vakar till den slutliga upptagsvaken. Notfisket var ett lagarbete. och metoden levde kvar i Stockholms skärgård till ända in på 1900-talet. 

   Fiske med kassar eller mjärdar, ett slags bura som fisken lockades in i och fastnade, förekom lugna vikar och vid strandkanter. 

   Med stora nät kunde man fånga sjöfågel, och säljagades på isarna till havs och på utskärens kobbar. Sälens späck tillreddes på trankokerier 

Stockholms utkanter till en fet illaluktande oljeblandning, som användes som bränsle, lys- och smörjmedel och även livsmedel samt exporterades. Det var en viktig produkt som skärgårdsbonden kunde använda att betala sin skatt med.

   Om fångsten var god, kunde skärgårdsborna segla eller ro till Stockholm för att sälja sina varor för pengar eller byta till sig något som behövdes på gården eller i hushållet.

   I innerskärgårdens skogar fanns det gott om villebråd. Småvilt som ekorre, fågel, hare och räv fångades med snaror. Större villebråd som älg, hjort och rådjur var kungens djur, som inte fick jagas av allmogen. Men de kunde ändå någon gång falla i böndernas gillrade fällor. Köttet från djuren innebar alltid ett välkommet tillskott för hushållet medan skinn och päls kunde säljas.

   Ända in på 1800-talet fanns det gott om varg i skogarna runt Stockholm. Inget djur i vår svenska fauna är väl så mytomspunnen och fruktad som vargen. I alla tider har vargen väckt starka känslor hos människor och den har varit ett tacksamt ämne för folkfantasin. Blotta ryktet om varg födde mardrömmar om stora, ylande bestar och genom berättelser i stugornas dunkel fick fantasin sin näring. På order från myndigheterna samlades ofta bönderna till skalljakt på varg. Ar 1871 sköts de sista två vargarna i Stockholms län. Då fanns bara tio individer kvar i hela landet.

   By, socken, härad, skeppslag - det är ord som förr i tiden var vanliga. Men vad betyder de egentligen? Här kommer en förklaring:
By: två eller flera gårdar, ofta med gemensam ma ägor.
Socken: flera byar bildade en socken. Ordet betyder "de som söker sig till samma kyrka" och motsvaras i dag av ordet församling.
Fjärding: flera socknar bildade en fjärding.
Härad: flera fjärdingar bildade ett härad, tingslag, hundare, bergslag eller som det hette i skärgården, skeppslag. Ordet betecknar ett rättskipningsområde.

   Tillgången till fiske och odlingsmark har varit avgörande för var folk slagit sig ner och byggt sina hus. För att inte blockera värdefull odlingsmark byggdes husen ofta på klipp hällar, gärna i närheten av ängs- och åkermark Det var praktiskt att ha nära till både odlings lotter och fiskevatten. Det var också viktigt att ha tillgång till en god, naturlig hamn med skydd för blåst och vågor. Vid större farleder, som trafikerades av fiendeflottor var det bra om husen inte var synliga från sjön.

   En normalstor skärgårdsby på 1600-talet bestod av två eller tre gårdar. Undantag fanns, t.ex. Oxhalsby på Blidö som hade åtta gårdar, Berg på Möja som hade fem och Ingmarsö by där det fanns fyra.

   Husen i de gamla byarna låg tätt, de var 

små, grå och hade ofta tak av torv och gräs. 

   Runt byn bredde ängs- och åkermarken ut sig. Den var gemensam för byns bönder. Varje bonde hade en odlingslott på varje åker och äng. En sådan lott kallades teg. På så sätt fick alla en bit var av både bra och dålig odlings jord. Det innebar också att arbetet på åkern, även om den var uppdelad på olika ägare, måste utföras samtidigt. Även fisket var en gemensam angelägenhet. Ofta samägde man båtar, fiskeredskap och annat. 

   Efterhand som befolkningen ökade och marken kom att delas genom arvsskiften, blev åkertegarna mindre och mindre. Till slut kunde en och samma åker eller teg bestå av många, många små ägolotter. 

   Under 1700- och 1800-talen genomfördes flera jordbruksreformer i Sverige. Den största var laga skiftet efter 1827, då staten drev igenom att de små åkertegarna slogs ihop till större enheter som fördelades på byns bönder. Gårdarnas hus flyttades för att ge plats åt sammanhängande åkrar och ängar. Det var en omvälvande reform, som innebar att produktionen ökade, men bygemenskapen i form av samägande och samarbete löstes upp. 

   På ön Harö för att ta ett exempel fanns på 1640-talet tre gårdar. Två hundra år senare fanns 19 gårdar i byn och vid laga skiftet år 1840 flyttades 14 av dessa. Man kan undra vad människorna tänkte och tyckte om det?

   Djuren på bondgårdarna betydde mycket för skärgårdsfamiljernas försörjning. De vanligaste gårdsdjuren var får, kor, höns, getter och svin. Några bikupor kunde man också ha för den goda honungens skull. På platser innerskärgården, där betet var rikligt, odling jorden god och åkerbruket intensivt, fanns hästar. Men på de karga öarna där odlings lotterna var små och magra, var hästar inte lika vanliga och kunde vid plogning och andra arbeten ersättas med oxar. En katt var bra att ha för att hålla undan mössen och en hund kunde varna om obehöriga eller vilda djur fanns i närheten av gården. 

 Just för att de odlade åkrarna var små och spannmålsodlingen begränsad var betesmarkerna och boskapen desto viktigare för skärgårds-bönderna. Produkter från djuren som mjölk och ägg, smör, kött och ull användes i det egna hushållet, men såldes också på marknader inne i Stockholm. I äldre tid kund man även betala skatt med ägg, smör och andra naturaprodukter. 

   I början av 1600-talet infördes en skatt på boskap i Sverige. Det var ett sätt för stats makten att få in resurser till den oerhört dyra krigföringen. Fogdar reste då runt i Sverige, räknade boskapen på gårdarna och drev in skatten. I gammalt språkbruk var deras 

uppdrag att "gå gård ifrån gård, bo ifrån bo" och skriva upp vilka djur bönderna hade på sina gårdar. Många av dessa förteckningar finns bevarade och ger oss i dag information om djurhållningen på gårdarna runt om i Sverige. 

   Djuren satte sin prägel på både bybebyggelsen och landskapet. På gården kunde det finnas stall och ladugård, svinhus och hönshus. Ibland kunde vissa djur få vistas inomhus i boningshuset. Det gav värme åt både människor och djur. 

   Djuren betade på ängar och i skogar och fraktades med båt ut till betesholmari närområdet. Sålunda kunde 1600-talets Djuröbönder frakta sina djur till Berghamn eller Runö. Ostholmen var betesö för Möjas kreatur och bodde man på Karklö hade man Björkholmen, Högholmen och Getskär i närheten. 

   På hösten hamlades lövträd vilket innebar att trädet beskars så att många nya och löv bärande skott kunde bildas. Löven togs tillvara för att dryga ut djurens vinterfoder. I områden där det funnits gårdar kan man ibland se spår efter hamling högt upp i lov trädens kronor. Det gamla skärgårds-landskapet var, liksom odlingslandskapet i övrigt, mycket öppnare än dagens. Där djuren förr gick och betade står i dag lövträden tätt.

  Dygnets rytm och årstidernas växlingar styrde livet och arbetets gång för alla dem som levde i äldre tid. Tillvaron var fylld av arbete och varje säsong hade sina sysslor. 

  Kvinnor och män arbetade sida vid sida för att gemensamt klara försörjningen av famil jen. Kvinnornas uppgift var att sköta gårdens hushåll, hålla förråden fyllda med saltad fisk, torkat och saltat kött och allehanda konserve rade bär, grönsaker och frukter. Till kvinno sysslorna hörde också att se till att de dagliga rutinerna på gården fungerade. Det innebar att mjölka korna, mata hönsen och grisarna, sköta lammen och kalvarna, hålla trädgårds landen i stånd, städa och laga mat, spinna, väva och sy, tvätta och laga kläder och hålla reda på och sköta barnen och inte sällan att ta hand om familjens åldringar. Inför helger och högtider skulle det dessutom bakas bröd, bryggas öl och ystas ostar, textilier skulle tvättas och hus rengöras och pyntas. 

  Männen jagade och fiskade, högg ved, byggde och reparerade hus, bodar och gärdesgårdar och bryggor, tillverkade och lagade redskap och vapen, såg till att djurens hägn var hela m.m. Arbetet på ängen och åkern, åtminstone slåttern, skötte män och kvinnor tillsammans.

  Ingen ifrågasatte den strikta uppdelningen mellan kvinnors och mäns arbetsuppgifter. Det var en självklarhet och betraktades som en av förutsättningarna för ett harmoniskt samhälle. 

  Men under den långa tid som Sverige var inblandad i krig rubbades den ordningen. Från mitten av 1500-talet till in på 1700-talet, alltså i över 150 år var Sverige ett krigförande land. Krigen fördes inte på svensk mark vilket innebar att tusentals svenska män lämnade Sverige som soldater för att delta i krigen i främmande länder. De var borta från sina hem under långa perioder, ibland i flera år. Många kom aldrig tillbaka utan dog i sjukdo mar som ständigt härjde i fältläger och 

ombord på örlogsskeppen. 

  De som var kvar hemma, kvinnorna, barnen och de gamla, fick tillsammans klara arbetet på gården. 

  Barnen i en bondfamilj fick redan i tidig ålder följa med de vuxna och delta i arbetet, för att lära sig sysslorna. 

  I lagens mening var de flesta kvinnor omyndiga på 1600-talet. Undantaget var änkor. En kvinna som förlorat sin man blev myndig och hade därmed rätt att driva företag och göra affärer. Inte förrän år 1921 blev alla kvinnor i Sverige myndiga.

  Anna och Malin i Öster Skägga, hustru Anna på Vårholma, Nils, Jonas och Margareta i Lillsved - i gamla husförhörslängder hittar vi människorna som levde i Stockholms skärgård, i detta fall i Värmdö socken, i gångna tider. 

  År 1686 infördes en kyrkolag i Sverige. Enligt den var alla människor tvungna att tillhöra statskyrkan, besöka gudstjänsterna regelbundet och närvara vid de husförhör som prästerna höll för att kontrollera kristendoms kunskapen hos sina församlingsbor. 

  Husförhör hölls sedan i Sverige ända fram till slutet av 1800-talet. Det kunde gå till så att alla bybor samlades i sockenstugan eller prästgården. Prästen kunde också besöka någon av sina församlingsbor i hemmet och hålla förhöret där. 

  Vid förhöret förde prästen noggranna anteckningar. Han skrev ner samtligas namn, vilken ställning de hade på gården där de bodde, t.ex. om de var pigor eller drängar, och han gav omdömen eller satte betyg på läsför måga och andra kunskaper. 

  Många gamla husförhörslängder finns bevarade och förvaras i dag i olika arkiv. Den äldsta husförhörslängden från Värmdö är från år 1704. Prästen i Värmdö socken skrev antingen sifferbetyg eller omdömen. De flesta sockenbor som prästen förhörde var pålästa och kunde svara på de olika frågorna. Men ibland gick det inte så bra, som för Per i Kvarntorp.

Vid hans namn har prästen antecknat "glömt bort". Och när Karin vid tegelbruket i Norrnäs inte kunde svara på frågorna skrev prästen efter hennes namn "alls intet". Ibland skrevs omdömena på latin. När prästen gav smeden Hans Hansson i Mölnvik omdömet "bene" menade han att Hans kunde sin läxa väl. Men Johan i Nora fick däremot underkänt, för "nihil"; betyder att han inte kunde någonting. Och för Jöns, Nils, Johan och Anna i Tuna skrev prästen på svenska: "kunna intet läsa". 

  Det var föräldrarna som hade ansvaret för att lära sina barn läsa så att de på egen hand skulle kunna lära sig grunderna i kristendoms läran. Skriften som lästes hette Lilla katekesen och innehöll den kristna trons huvudstycken. 

  Resultatet av 1686 års kyrkolag blev att de allra flesta svenskar åtminstone kunde läsa redan innan den allmänna folkskolan infördes i mitten av 1800-talet. 

  Genuin skolhistoria finns i Pilhamn på Ingarö. I det lilla röda huset invid prästgården som en gång var sockenstuga, kan man lätt föreställa sig att husförhör har hållits. Man vet att ett av husets två rum har använts som skolsal till in på 1870-talet. Då flyttade skolan till det gula hus, som i dag är hembygdsmuse um. Här bedrevs undervisning till 1920-talet då Pilhamns skola byggdes. Undervisningen här pågick till 1988, då den nya skolan i Brunr stod färdig

  Sveriges historia rymmer många och långa perioder av krig, missväxt, hungersnöd och sjukdomar. Ett av de värsta gisslen i gångna tider var infektionssjukdomen pesten, sjuk domen som man tänkte att Gud i sin vrede sände ner över människorna för deras syndiga levernes skull.

  Under 1600-talet svepte pestepidemier över landet vid flera tillfällen. Stockholmsområdets svåraste epidemi härjade våren och somma ren 1623, då hälften av huvudstadens befolk ning dukade under. Några år senare, 1629, var epidemin tillbaka. Då kom den till Sveriges ostkust från Preussen i norra Tyskland med hemvändande soldater. I september 1630 då en pestepidemi åter rasade i Stockholm, beslu tade riksrådet, dåtidens regering, att flytta sin verksamhet från Stockholm ut till Vaxholm. Men pesten spred sig även ut till skärgården och i oktober samma år drog riksrådet vidare till Uppsala. I november 1638 diskuterades i riksrådet vad som borde göras med två skep pare, som man ansåg ha dragit pesten till Stockholm. Några av herrarna tyckte att de borde "straffas till livet, ty det är mord".

  Hösten 1656 kom skepparen Per Andersson med sin båt till Dalarö. Misstankar fanns att pesten härjade ombord på hans fartyg. Per fick order att röka med enris och svavel i skeppet, en vanlig åtgärd mot pesten.

En annan gång kom en skuta från Riga till Sandhamn. Ingen fick gå i land eftersom pesten misstänktes finnas ombord.

  När örlogsskeppet Svarte Hunden kom från Riga, fanns det flera sjuka ombord och även några som dött av pesten. Folket fick sättas iland på holmarna i närheten av Sandhamn och stanna där "till dess man finge se, huru sjukdomen sig förhöll”.

  Som en säkerhetsåtgärd placerades mindre fartyg ut vid Furusund och Sandhamn för att hindra att passagerare landsteg. Men vissa undantag kunde göras, som när en höggravid herremansdotter, som kommit med Svarte Hunden, fick resa vidare till sin gård i Uppsala.

  Det beslöts att fartyg från Riga skulle hållas kvar i Vaxholm och Sandhamn tills "sjukdomen sig stillar". Genom detta hoppades man kunna hindra att farsoten spreds in till Stockholm. Men hur man än försökte blev man ständigt överlistad av pesten, sjukdo men som var så svår att utrota och envist
slog sina klor i folk. Den gjorde ingen skill nad på fattig eller rik, ung eller gammal, kvinna eller man.

  På 1710-talet härjade pesten för sista gången i Sverige. Under sommaren och hösten det året drog sjukdomen fram på Värmdö och skördade ett stort antal offer bland allmogen

  Gården Argboda på Vindö är känd sedan medeltiden. Namnet Argboda har ingenting med ilska att göra utan kommer av det fornsvenska ordet hargher, som i detta sammanhang betyder klippa eller stenig terräng. Efterleden -boda syftar på bebyggelse. Namnet Argboda tyder alltså på att detta en gång varit en stenig plats där det funnits någon typ av byggnad.

  I ett rättegångsprotokoll från år 1628 finns berättelsen om den unge Olof Markusson i Argboda på Vindö.

  Olof bodde på gården Argboda tillsammans med sin mor, som vi inte känner namnet på, och sin styvfar Anders Mattsson. Det fanns säkert fler personer på gården, men de omtalas inte i det gamla rättegångs protokollet.

  Olof brukade fiska, både med slant, som är en metod att fiska gädda med metspö, och med sump, en låda med hål i som placeras under vattnet och där den fångade fisken kan förvaras levande, och han brukade sälja sin fisk inne i Stockholm. Ibland sålde han fisken redan ute i skärgården. Då slapp han betala den tull som alla som fraktade varor till staden måste betala.

  Mellan Olof och hans styvfar Anders uppstod en konflikt sommaren 1626. Anders

ville att Olof skulle ge sig iväg för att göra dagsverken i kalkbruket på Runmarö. När Olof vägrade, tog Anders en käpp och slog till honom i huvudet.

  Några månader senare var Olof på besök hos sin morbror inne i Stockholm. Han mådde då bra och berättade att han hade planer på att flytta från Vindö in till stan. Det enda som bekymrade honom något var att han var lite öm vid det är han fått efter bråket med sin styvfar.

  Framåt julen blev Olof svårt sjuk i mässling "så att man en nål såren emellan ej sätta kunde”. Han fruktade för sitt liv och ville att prästen skulle komma och ge honom nattvarden.

  Efter prästens besök satt Olofs morbror vid sjukbädden hos sin systerson. Han frågade om Olof hade någonting att anklaga sin styvfar för. Olof svarade då: "dör jag före nyåret, så haver I orsak klaga efter min död." Orden skulle kunna tolkas så att Olof själv kände att slaget i huvudet hade varit värre än han tidigare medgivit. Olofs mor ansåg dock att hennes man, styvfadern, var oskyldig. Efter en tid dog Olof Markusson. Om det var av sjukdomen, slaget i huvudet eller något annat får vi inte reda på.

  När vi kokar sylt och saft av sommarens och höstens bär och fyller i burkar och flaskor, följe vi ett uråldrigt bruk. Ända in på 1950-talet var den s.k. förrådshushållningen dominerande i Sverige. Matkällare, visthusbodar och skafferier fylldes med säsongens livsmedel, konserverade på olika sätt för att hålla så länge som möjligt. Där fanns tunnor med insaltad fisk, torkat och saltat kött och fläsk, krukor och burkar med insyltade och inlagda frukter och mycket mer. Den vanligaste konserverings metoden i äldre tid var saltning eller torkning. 

  För skärgårdsbor, både öbor och kustfolk var fisk det viktigaste livsmedlet. Fisken åts färsk, saltad eller torkad. Insaltat eller torkat kött åts också, medan färskt kött bara förekom i samband med slakt. 

  På tillräckligt bördig mark odlades korn, råg och ärter. Av säden maldes mjöl till grovt bröd och gröt. Ärterna torkades för att användas både till foder åt djuren och till soppa åt folket. I trädgårdslandet odlades rotfrukter som kål, morötter, svartrötter och rovor. Potatis började man odla i Sverige först på 1700-talet. Frukt, bär och nötter ingick också i bondens hushåll. Vissa saker måste bonden köpa, främst salt. 

  Adelsfamiljen åt, åtminstone till vardags och med några undantag, ungefär detsamma som bondfamiljen. Den som hade råd kunde köpa varor som importerats, t.ex. kryddor som kanel eller saffran. Ost, ägg och smör var högtidsmat

som bara serverades vid festlig tillfällen. 

  Vardagsmaten var enkel för de flesta. I dag skulle vi kalla den enformig för det var gröt, grovt bröd, ärter, fisk, salt sill och öl, dag ut och dag in. Men till fest slog man på stort. Då kunde det vankas färskt kött och fläsk, då bakades vetebröd eller saffransbröd i flätor och fantasifulla former, då bjöds vin eller mjöd i stor mängd. 

  I det svenska bondesamhället var det vanligt att bjuda på kringlor vid bröllop eller begravning. En gravölskringla kunde vara stor och gul av saffran och späckad med saftiga russin och den gavs till gästerna som en gåva att ta med sig hem. 

  Ar 1608 låg fem örlogsskepp för ankar i Djurhamn. Ombord fanns proviant för sex veckor. Det var bröd och öl, kött och salt, strömming och torr fisk. Ofta fanns också tunnor med torkade ärtor med i lasten. Kosten var ensidig för alla människor på den tiden, men näringsrik och mättande. Ombord på skeppen var det viktigaste att den skulle hålla och att sjömännen blev mätta. Smaken fick komma i andra hand. 

  I dag kan vi tillåta oss att följa traditionen, men anpassa råvaror och tillagning till moderna smaklökar. På nästa uppslag finns ett förslag på en modern maträtt som skapats med ett av Sveriges genom tiderna viktigaste livsmedel, nämligen strömmingen!

  Vad gömmer herrgården Vik för hemligheter i sina väggar? Vad kan en gård på Värmdö med anor flera hundra år tillbaka i tiden berätta om gångna tider, om människor och händelser för länge, länge sedan? 

  I kanten av den stora golfbanan på Värmdö ligger den gamla gården Vik. Platsens historia sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden. Det visar ett märkligt fynd som gjordes år 1837 i ett potatisland på Viks ägor. Någon hittade då ett arabiskt mynt från 900-talet, den tid vi brukar kalla vikingatid. Gravfält från samma tid vittnar också om den uråldriga historien. 

  År 1606 fick fogden på Stockholms slott, Sven Månsson Rospigg, gården Vik av kung Karl IX och före 1614 hade säterifrihet för gården erhållits. Det innebar att ägaren slapp betala skatt för gården mot att han lät bygga ett ståndsmässigt hus, där han själv skulle bo med sin familj och sitt tjänstefolk. Året därefter blev Sven Månsson Rospigg adlad och fick namnet Sven Månsson Eketrä. 

  Vad hade då denne Sven gjort för att bli så väl belönad? Det var oroliga tider i Sverige under 1500-talet. Med början vid Västerås : riksdag 1527, hade svenskarna gradvis övergått från katolsk till luthersk tro och kyrkosed. Kyrkan och dess egendom hade blivit en del av staten, klostren hade stängts, prästerna hade befriats från tvånget att leva ogifta och

svenska språket hade ersatt latin som mässans språk. Katolicismen förbjöds slutgiltigt vid Uppsala möte år 1593. 

  Bara några månader tidigare, i november år 1592 hade den svenske kungen Johan III dött och kungakronan gått i arv till hans son Sigismund. Det var början till en bitter och våldsam maktkamp mellan Sigismund, som var katolik, och hans farbror hertig Karl, som var protestant. En katolik skräck växte fram, understödd av hertig Karl, och katoliker jagades och straffades. 

  Karl lyckades till slut avsätta Sigismund och hela den svenska regeringen och utnämna sig själv till kung Karl IX. I efterspelet dömdes flera medlemmar av det kungliga rådet till döden för landsförräderi och avrättades på torget i Linköping år 1600. En av dem som undertecknade dödsdomarna var Sven Månsson Rospigg. Året därpå blev han fogde och senare ståthållare på Stockholms slott,fogde och häradshövding över Värmdö och Åkers skeppslag. 

  För sin lojalitet mot kungen fick Sven Månsson Eketrä omkring femton gårdar på Värmdö i förläning, det vill säga att han fick rätt att bruka dem och behålla skatten från gårdarna. 

  Sven Månsson Eketrä avled 1626 och fick sin grav i Värmdö kyrka.

  Den här bilden föreställer Lemshaga herrgård på Farstalandet i Ingarö socken. Gården är vackert belägen på en liten höjd inte långt från nuvarande Gustavsbergs centrum. I området finns flera gravfält från järnåldern. Därför vet vi att trakten har varit befolkad redan i forntiden. Namnet Lemshaga dyker upp i skriftliga källor 1442 då det skrevs "Lembesaghu." 

 Under 1500-talet och början av 1600-talet bestod Lemshaga av två bondgårdar. Dessa köptes av en man vid namn Lars Mattsson. Han hade börjat sin bana som en enkel båtsman men arbetat sig upp och år 1643 blivit utnämnd till amirallöjtnant. Ar 1647 blev han adlad och fick adelsnamnet Strusshielm. Namnet syftar på att Lars Mattsson arbetat med skeppsbyggeri, framför allt byggandet av strussar, ett slags transportfartyg, som på 1600-talet var i livligt bruk i svenska flottan. Lars Mattsson Strusshielm var morfar till den kände skalden Lasse Lucidor och bekostade delvis dennes utbildning. 

 Lemshaga fick under Strusshielms tid säterifrihet. Det betyder att egendomen befriades från skatt under förutsättning att ett ståndsmässigt bostadshus uppfördes. 

 År 1647 sålde Strusshielm Lemshaga till riksrådet och amiralen Erik Ryning. Denne hade gjort karriär i de krig som Sverige förde i början av 1600-talet i Tyskland. Förmodligen fanns stenhuset redan då, men Ryning satte sin

egen prägel på huset genom att låta bygga en praktfull portal och förse den med sin och hustruns, Maria Elisabeth Kurzels, vapen sköldar samt årtalet 1647. Erik Ryning ägde också ett stort palats på Stora Nygatan i Stockholm. Stadspalatset finns kvar och har även den en portal i sandsten med makarnas vapensköldar. Om man jämför de två portalerna - den i Stockholm och den i Lemshaga - ser man tydligt vilken olycklig effekt vår tids luftföroreningar har på sandsten. Portalen i Stockholm är söndervittrad, medan den på Lemshaga är en av stockholmstraktens mest välbevarade sandstensportaler från 1600-talet. 

  Erik Ryning var ägare till Lemshaga i bara fyra år.
År 1651 sålde han gården till den åldrige doktorn Olof Bure och hans hustru Elisabeth. Norrlänningen Olof Bure var en mångsysslare, som när han slog sig ner på Lemshaga kunde se tillbaka på ett händelserikt liv som Gustav II Adolfs läkare, som matema tiker, politiker och stadsplanerare. 

  Lemshaga ärvdes sedan av Bures dotter Maria, som var gift med riksrådet Johan Wärnschöld, borgmästare i Stockholm. Deras söner sålde i sin tur gården till Lars Fleming, ägare till bl.a. Norrnäs på Värmdö. 

  I dag är Lemshaga den enda herrgårdsbygg nad från 1600-talet som finns i Värmdö. Alla andra gårdar i trakten brändes ner av ryssarna år 1719, i slutfasen av det stora nordiska kriget. Varför Lemshaga skonades är oklart.

  I början av 1500-talet bestod Fågelbro by av tre bondgårdar. Den första person, som kan knytas till dessa gårdar, hette Långe Jöns. Har hade fått gårdarna av Gustav Vasa i utbyte mc en gård på Tynningö. För en av Fågelbrogår darna fick Långe Jöns skattefrihet. För de två andra skulle han betala skatt. Troligen bodde han i en av gårdarna och såg till att bönderna de andra två betalade sina skatter. 

  Efter Långe Jöns död övergick Fågelbro till den kunglige sekreteraren Måns Jönsson. Fadersnamnet Jönsson visar att han var son till en Jöns, och det är inte osannolikt att Långe Jöns var hans far. Måns dog någon gång före 1569. Hans änka fick då bo kvar på Fågelbro utan att betala skatt. 

  Nästa kända person på Fågelbro är holländaren Stefan Lemnius. Han var hovtjänare och apotekare hos kung Karl IX. Under Lemnius tid fanns vid Fågelbro en skvaltkvarn, en enkel kvarn som drevs med rinnande vatten. Lemnius lät som sin bostad bygga ett säteri vi Fågelbro i början av 1600-talet. Ett säteri var en gård som skulle fungera som huvudbostad för en adelsman. Om den var "ståndsmässigt byggd”, kunde gården bli befriad från skatt. 

  År 1623 såldes egendomen Fågelbro till riksrådet Gabriel Gustafsson Oxenstierna, som bara efter ett år sålde gården vidare till Olof Bure, Gustav II Adolfs läkare.

  Därefter gick Fågelbro i arv till Bures dotter Christina och hennes man häradshövdingen Olof Svart år 1655. 

  Christinas och Olofs son Jacob Svart gav sedan bort gården till sin fru Beata Crusebjörn Efter hennes död uppstod en tvist mellan arvingarna. Det slutade med att Fågelbro år 1713 såldes till friherren och politikern Daniel Niklas von Höpken. Han ägde dessutom Fågelsta säteri i Salem och skulle efter några år köpa Djurö och där uppföra en liten herrgård. 

  Liksom nästan alla andra hus i skärgården brändes Fågelbro ner år 1719 av ryska trupper i det stora nordiska kriget. Efter kriget lät von Höpken återuppbygga två flyglar i karolinsk stil. Det är dessa som finns kvar i dag. 

  Byggnaderna, som numera är vitmålade, var sannolikt röda från början. Rödfärgen var i äldre tid något exklusivt, som med tiden, främst från prästgårdar, spreds till allmogens hus. 

  På gården fanns i början av 1700-talet brygghus, brännvinsbränneri, drängstugor, stall för 8 hästar, ladugård för 28 kor och oxar, fårhus och hönshus, ria (torklada), bastu med spannmålsbod, sjöbod och båthus. Trädgården hade 400 fruktträd och humlegården 500 stänger. Humlen användes vid ölbryggning. I de båda paviljongerna bodde tjänstefolket, ca 10-15 tjänare. Ett antal båtar hörde också till gården däribland en större med tre master, en slup och flera mindre båtar.

  I början av 1600-talet fanns tre bondgårdar i byn Hemmesta i Värmdö socken. En av byns bönder hette Jöns Olofsson. 

  År 1628 hade Jöns inbrott i sin gård. Stölden anmäldes till rådhusrätten i Stockholm. Av det protokoll som skrevs under rättegången framgår det att Jöns blivit av med ett stort antal ägodelar, bl.a. en röd engelsk kjortel, två jackor med gråskinn, två kvinnotröjor, ett par nya byxor, ett par stövlar, ett par vantar, nio par yllestrumpor, tre par fotsockor, tre par fingervantar, 13 förkläden, fyra par silver spännen, en ring, ett ekskrin, två pärlband, två tennbälten, en pung med sex silverknappar, ett lakan, en ny bordduk, tre nya kvinnfolkshattar med knytning, en brännvinsflaska samt en låda full med korinter och russin. 

  Tjuvarna, Jakob Jakobsson och Henrik Mårtensson från Töfsala i Finland, åkte fast efter en tid. De bekände att de stulit, inte bara hos Jöns, utan även på andra ställen. Vid Alsten hade de t.ex. kommit över en fiskenot som tillhörde en fogde på Svartsjö. 

  I rätten berättade tjuvarna vad de hade gjort med tjuvgodset. Alltihop hade först fraktats till Stockholm och gömts. Silvret hade de sedan sålt till en borgare från Nystad i Finland, en del av kläderna fanns på Södermalm hos åkaren Svart-Olof och en hel del annat fanns hos en båtsman på Norrmalm. Noten hade

Svartsjöfogden fått tillbaka. Hur det gick i målet berättar inte rättegångsprotokollet. Spåren slutar ofta plötsligt i källorna och vi får nöja oss med en ofullständig inblick i några människors liv. 

  Äret därpå, 1629, tog Jöns Olofsson åter kontakt med rådhusrätten. Denna gång anklagade han mjölnaren i Danviken i Nacka för stöld. Jöns hade fraktat sex tunnor råg till kvarnen i Danviken och enligt Jöns hade mjölnarens hustru och dräng stulit en spann rågmjöl medan Jöns varit upptagen med att bära tunnor med färdigmald säd till båten. 

  Jöns var inte den ende som misstänkte mjölnaren för "tjuveri på kvarnen". Det gick rykten som påstod att kvarnen hade försetts med hemliga lådor som fångade upp en del av den malda säden och som mjölnaren sedan kunde tömma för egen räkning. 

  En tunna för torra varor som spannmål innehöll ungefär 146 liter och för våta varor ungefär 125 liter. Tunna var det vanligaste måttet både för torra och för våta varor. En spann var ungefär en halv tunna. Men det rådde stora regionala skillnader mellan måttsenheterna och det var först under 1800-talet som de blev lika i hela landet. Tidigare hade en tunna kunnat innehålla en viss mängd i Dalarna och en annan i Småland.

  Sverige var ett krigförande land under 1500-, 1600- och 1700-talet. Det brukar sägas att krig var ett mer naturligt tillstånd än fred för gångna tiders svenskar. Man föddes in i krig, levde hela sitt liv i krig och man dog i krig. 

  Varje pojke och man mellan 15 och 60 år i 1600-talets Sverige riskerade att bli tvångsuttagen till krigstjänst. Det kallades utskrivning och det gick till så att prästen i byn upprättade en lista över alla bybor, en s.k. mantalslängd. Den listan låg sedan till grund för uttagning av knektar, soldater. När det var dags kallades byns alla män till en gemensam plats. Där mötte de en utskrivningskommission, som bestämde vilka som skulle göra krigstjänst och vilka som skulle slippa. De nya soldater nas namn antecknades i utskrivningslängder. Många av dessa handlingar finns bevarade och kan idag ge oss en glimt av dåtidens rekrytering av manskap. 

  Den 18 mars år 1628 hölls knektutskrivning Värmdö prästgård. Bland de Värmdöbor som valdes ut att göra krigstjänst för Sverige detta år fanns bl.a. Israel Ersson i Skägga, Klas Larsson i Rävsjö, Nils Olofsson i Sund och Anders Rasmusson i Stavsudda. De nedskriv na namnen i utskrivningslängden är förmodligen det enda vi kan få reda på om dessa människor. Resten får vi föreställa oss. Kanske de var drängar eller bondsöner, med

önskningar och framtidsdrömmar. En sak är säker - risken att de aldrig skulle komma att återvända hem var stor. Som i alla krig dog de flesta i de sjukdomar och epidemier som ständigt härjade i krigsläger och på örlogs skepp. Det var tusentals unga män från Sveriges och det svenska Finlands landsbygd som på detta sätt tynade bort. 

  De som klarade sig och kom tillbaka kunde berätta om hunger och köld, sjukdomar och död. Krigets förfärliga verklighet fördes på så sätt från slagfält och krigsläger till släkt och vänner i hemtrakten. 

  Den som blivit utskriven till soldat eller båtsman fick order att infinna sig på en viss uppsamligsplats, t.ex. Stockholm, för att därifrån gå ombord på ett skepp som skulle ta honom dit, där kriget pågick. 

   Transporterna av trupper gick genom Stockholms skärgård och det finns många uppgifter i de historiska källorna om soldater som har befunnit sig i skärgården. I ett rättegångsprotokoll från 1620-talet berättas t.ex. om ett läger i Djurhamn, där soldater från olika håll i Sverige befann sig. I ett annat protokoll får vi veta att soldaten Staffan Andersson från Arboga rymt från sitt kompani och tillsammans med andra soldater gjort ett inbrott hos en bonde på Vindö.

  Hösten 1623 låg örlogsskeppet Riksvasa för ankar mellan Djurö och Stavsnäs. Fartyget hade då tjänstgjort som amiralsskepp i den svenska örlogsflottan i över 20 år, hela den period som Sverige legat i krig med Polen. Riksvasa hade bl.a deltagit i belägringen av Riga år 1621 med riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm som befälhavare. Fartyget hade fått sina skavanker och skrovet hade blivit lappat och lagat flera gånger. 

  Under sommaren 1623 spreds ett rykte att en polsk invasionsflotta planerade ett anfall mot Stockholm. Tillsammans med fem andra örlogsfartyg utposterades Riksvasa i en skyddseskader utanför Djurhamn, vid inloppet till skeppsleden genom Vindö strömmar till Stockholm. Ombord fanns skarpladdade kanoner, färdiga att användas om fienden skulle dyka upp. 

  Av okänd anledning utbröt plötsligt en brand ombord på Riksvasa. Kanske en gnista från kabyssen olyckligtvis hade letat sig fram till en kruttunna, och kanske elden fick god draghjälp av höstvindarna. Det måste ha varit mycket dramatiska ögonblick när det stora fartyget häftigt bröts sönder av flammorna och fräsande sjönk i havet. 

  År 1627 bärgades skeppets söndersprängda kopparkanoner. I över tre hundra år låg Riksvasa sedan på havsbotten. Allt eftersom åren gick började händelsen då skeppet brann falla i glömska och ersättas av andra historier.

Så sent som på 1930-talet trodde somliga att vraket där nere i vattnet var ett ryskt fartyg som sjunkit i början av 1700-talet. 

  Under 1950-talet gjordes ett antal vrakfynd i Östersjön. Det mest kända är regalskeppet Vasa inne i Stockholms hamn. Bärgningen i början av 1960-talet blev en marinarkeologisk världsnyhet. 

  Ungefär samtidigt började två dykare intressera sig för Riksvasa ute i skärgården. Myndigheterna, som var fullt upptagna med uppståndelsen kring Vasa, mäktade inte med att lägga något större intresse på vraket vid Stavsnäs och då dykarna ansökte om tillstånd att få bärga Riksvasa var det inget problem för de kulturvårdande myndigheterna. Tvärtom såg man det som en möjlighet att få värdefull kunskap inför rekonstruktionen av Vasa. Trots att vraket fridlystes av länstyrelsen fick dykarna bärgningstillstånd, dock med förbehållet att Sjöhistoriska museet skulle erhålla allt som ansågs ha musealt värde. Skeppets länspump, kanonkulor och bitar av tågvirke är några av de föremål som införlivades med museets samlingar. Dykarna fick behålla skeppsvirket. Av det tillverkade de souvenirer såsom pipställ, askkoppar och skrin, som såldes eller användes som hedersgåvor i olika sammanhang. Som en direkt följd av den olämpliga bärgningen av Riksvasa utökades år 1967 fornminneslagen till att omfatta även skeppsvrak.

  Genom skrifter från 1500- och 1600-talen vet vi att många stora örlogsskepp ankrat på redden utanför Djurhamn och att sjömän och soldater då slagit läger på Djurö. 

  En stor mängd keramikföremål från 1400-talet och framåt har påträffats av sportdykare på sjöbotten utanför Djurö, föremål som tappats eller slängts överbord. 

  På land hade dockinga undersökningar gjorts förrän sommaren 2007, då arkeologen Martin Rundkvist fick i uppdrag att söka efter spår av historisk aktivitet på Djurö. Med hjälp av en metalldetektor avsöktes ett område som sträcker sig från strandkanten i den nuvarande gamla hamnlagunen och en bit in i Eriksbergsskogen. 

  Efter ett par dagars sökande upptäcktes en cirka tjugo meter lång rad med stora stenbumlingar. Stenarna ligger på ett sätt som gör att man kan anta att de avsiktligt placerats där. Stenraden kan vara lämningar efter en medeltida kaj- eller brygganläggning. 

  Alldeles intill stenraden gjordes ett annat, mycket märkvärdigt fynd. Strax under jordytan låg ett meterlångt järnsvärd med spetsen inkilad i en ståtlig hasselbusken rotsystem. Svärdet var rostigt längs den smala eggen, men i övrigt helt och välbevarat. Det fotograferades på plats och täcktes sedan över. Bilden skickades till olika experter, som kunde

berätta att fyndet var ett befälssvärd från tidigt 1500-tal. 

  Enligt lag är det inte tillåtet att ta hand om upphittade föremål som är över 100 år gamla, så innan svärdet kunde grävas upp måste tillstånd ges av Länsstyrelsen. Efter några veckor var tillståndet klart och svärdet kunde då försiktigt grävas fram ur jorden och lirkas loss från hasselrötterna som omgav spetsen. 

  Så länge svärdet låg i jorden var det relativt skyddat, men så fort metall utsätts för ljus och fuktig luft påbörjas en nedbrytningsprocess som i det här fallet kunde leda till att svärdet snart skulle rosta sönder och falla i bitar. Därför sändes det direkt efter utgrävningen till en konserveringsverkstad. 

  Under konserveringsprocessen upptäcktes att svärdet hade några skador i form av hackmärken på eggen. Svärdet verkar ha slagits mot ett annat hårt föremål. Kanske så hårt att det tappades. 

  Spekulationerna kring det säregna svärds fyndet och dess historia är många. Hur hamnade det i Eriksbergsskogen? Hur såg det ut på fyndplatsen för 500 år sedan? Vems var det? Vem tappade det? Hur gick det till? Och varför fick det ligga kvar? 

  Svaren är att ingen vet!

till Klockarudden

  Strax efter den imponerande bron till Djurö ligger Djurönäsets konferenshotell, och där börjar Klockaruddens natur- och kulturstig. Den första skylten finns vid tunneln under Sollenkrokavägen. Parkeringsplatser finns i anslutning till hotellet. 

  De flesta av skyltarna ligger utefter Djurönäsets motionsslinga och är tillgängliga för barnvagn eller rullstol. Ett par av skyltarna fordrar lättare klättring uppför berg. 

till Kyrkudden

  Stigen börjar vid Djurö kyrka, där man också kan parkera. 

  Bortsett från en kort stig till lusthuset på Kyrkudden är tillgängligheten för barnvagn och rullstol god, även om en del gångar är grusade.

till Eriksbergsskogen

  När man färdas i riktning mot Vindö och har passerat Björkås, svänger man in till höger på Sörbyvägen. Efter några 100-tals meter svänger man in till vänster på Eriksbergsvägen. Parkeringsplatser finns vid ICA eller Djurö Hund och Katt och Pizzerian. Därifrån är det en kort promenad till Eriksbergsskogens skyltade stig. 

  Hela stigen bortsett från de 3 sista skyltarna är tillgänglig för barnvagn eller rullstol, om man avstår från att ta sig upp till naturrum met. Skylten vid naturrummet (nr 4) är dock dubblerad nere på Eriksbergsvägen, så att besökare inte missar någon information. Till skylten på Svinholmen kan man bara komma gående.

Läsa

  För den som är intresserad av skärgårdens historia finns mycket att läsa. Det mesta handlar om tidsperioden efter 1719. Men det finns också en hel del om den äldre historien om man letar lite bredare. Ofta hittar man enstaka artiklar eller uppsatser i årsböcker eller tidskrifter. Biblioteken i skärgården har ofta en särskild hylla för lokalhistorisk litteratur där man kan botanisera och hitta intressanta böcker och tidskrifter. 

  Bland tidskrifter kan rekommenderas Värmdö skeppslags fornminnesförenings årsskrifter samt Skärgårdsmuseets årsskrift Skärgård. 

  En bok som fungerar nästan som en uppslagsbok till Värmdös historia är Axel Quist, En bok om Värmdö skeppslag. Den skrevs redan 1949, men gavs ut på nytt 1984. Quist har gått igenom ett stort källmaterial och är man intresserad av källforskning finns det efter varje kapitel källhänvisningar.

Källor

Sid 3: Stockholms stads tänkebok 1624. 

Sid 5: Kontrakt mellan Hans Klerk och Gustav II Adolf 1626. Riksarkivet. Citat ur Stockholm stads tänkebok 1630. 

Sid. 7: Sven Månssons geometriska karta över Djurö. Riksarkivet. Citat ur Johan Månssons sjöbok 1644. 

Sid 9: Brev om skattebefrielse för Jöns Olsson i Sollenkroka år 1616. Riksarkivet. Citat ur Rolan, skeppsbok av den heliga skrift 1627. 

Sid 19: Husförhörslängd för Värmdö 1704. 

Sid 21: Riksrådets protokoll 1638 och 1656. 

Sid 23: Stockholms stads tänkebok 1626. 

Sid 31: Faktauppgifter huvudsakligen från
Axel Quist, En bok om Värmdö skeppslag. 

Sid 33: Faktauppgifter huvudsakligen från
Axel Quist, En bok om Värmdö skeppslag. 

Sid 35: Stockholms stads tänkebok 1628. 

Sid 37: Utskrivningslängd från Värmdö 1628 samt Stockholms stads tänkebok 1625.