Värmdöshistoria

Välkommen till forna tiders skärgård

   Den här sidan innehåller ett antal historiska berättelser om människor, platser och hädelser från Värmdö. Exemplen är hämtade såväl från skriftligt källmaterial, urkunder och böcker, som från synliga lämningar i landskapet.

   Häftet vänder sig till var och en som är nyfiken på Värmdös äldre historia. Det kan också användas som ett studiemateriali skolundervisningen, tillsammans med frågor anpassade för olika åldrar. Förhoppningen och ambitionen är att denna sida ska bidra till att sprida kunskap om och förståelse för skärgår dens äldre historia och därmed stärka engage manget för vår egen tid.

   Det mesta som vi ser i skärgården och betraktar som historiskt är tillkommet efter år 1719. Det året härjade den ryska flottan längs svenska ostkusten. Det var i slutskedet av det stora nordiska kriget och bostadshus, uthus, lador, sjöbodar och bryggor - nästan allt brändes ner till grunden. Sommaren 1719 ödelades Stockholms skärgård och 1720 och 1721 brändes städer längs Norrlandskusten.

   Men det betyder inte att det inte finns någon historia på dessa platser från tiden före kriget. Tvärtom! Stockholms skärgård har varit av mycket stor betydelse för framväxten och formandet av Sverige. Skärgården har fungerat som ett enormt försörjninngs- och transit

område för förnödenheter till den växande huvudstaden, varit mötesplats och uppsam lingsplats för soldater på väg ut till de krig som Sverige deltagit i på andra sidan Östersjön och även kunnat erbjuda gömställen för ovälkomna fiender och karantän vid epidemier som pest och kolera. Här har funnits gårdar och torp, ladugårdar, svinhus och hönshus, kyrkor och bönehus, fattigstugor, krogar, hospital, soldat läger och tingsplatser och tullstationer. Och här har funnits människor som arbetat och slitit, firat högtider och ställt till med kalas, illa klädda svultit och frusit i dragiga hus och backstugor och hukat under överhetens bördor. Här har också funnits de som haft makt och höga positioner i samhället och adliga herrar och damer med kragstövlar, plymhattar och frasande sidenklänningar. De ryska soldaterna brände det mesta de såg och skärgårdens historia före år 1719 är svårfångad. Men den finns!

Bonden Erik Månsson på Nämdö

   De flesta av dåtidens människor var bönder, torpare, hantverkare, soldater, sjömän, bruks arbetare, pigor och drängar, anonyma och glömda tills vi hittar deras namn i någon kyrkbok, ett rättegångsprotokoll, i flottans rullor eller i något annat dokument långt ini arkiven. Då träder individerna fram och historien får liv. Ofta har ett namn bevarats av en slump och det vi får veta är kanske inte alls representativt för just den personen. I rätte gångsprotokollet kan det vara fråga om en tillfällig handling, ett förfluget ord eller ett misstag som gjort att namnet blivit nedskrivet på just det papper som sedan undgått att förstöras av tidens tand. Bakom varje namn döljer sig en människa, vars liv var fyllt av sysslor, tankar och känslor, framgångar och tillkortakommanden. Varje namn represente rar ett liv, lika innehållsrikt och meningsfullt som varje nu levande människas liv.

   Ett exempel är Erik Månsson. Han var bonde på Rörstrands gård på Nämdö. Hans namn finns i ett protokoll från Stockholms rådhusrät från den 4 augusti 1624. Vi vet inte mycket om denne bonde, inte hur han såg ut, hur gammal han var, om han var en godmodig och gladlynt man eller en sur och grinig gubbe. Det enda vi känner till är en händelse som kanske upptog en halvtimme av hans liv. 

   En dag reste Erik in till Stockholm och det var när han kom till södra tullporten som det

hände som skulle leda till att hans namn antecknades. Erik var skärgårdsbonde, och som alla bönder, mångsysslare. Fiske, jakt, slöjd och skogsbruk varvades med spannmålsodling och boskapsskötsel. Kanske reste han till Stockholm för att sälja fisk, spannmål eller äpplen. Lagen stadgade att sådant inte fick säljas på landet utan skulle fraktas in till staden. För alla varor som fördes in i Stockholm skulle en skatt, som införts 1622 och kallades lilla tullen, betalas.

   När Erik kom till södra tullporten på Södermalm mötte han en båtsman, Jöns. Denne ville ha skjuts, men Erik ville inte erbjuda det. Båtsmannen drog då ”sin breda värja" och siktade ett slag mot bondens huvud. Men Erik hade då hunnit få fram sin påk "där uti en lång spik var slagen". Med den försvarade han sig och träffade båtsmannen "i inälvorna, så att han andra dagen blev död”. Den tragiska händelsen togs snart upp i rådhus rätten. Då förhördes också Sven, kyrkoherde på Södermalm. Han kunde berätta att när han gett Jöns det heliga sakramentet hade denne själv tillstått att han överfallit bonden "oförskyllt" och att han därmed var "självvållande till sin död. Andra vittnen berättade samma sak. Att båtsmannen "utan all given orsak" överfallit bonden Erik Månsson. Några tveksamheter fanns således inte. Erik hade varit "trängd å livsnöd" och dömdes endast till böter.

 Båtar

   Båten var det viktigaste färdmedlet i äldre tid. Skärgårdsböndernas båtar var bruksbåtar som behövdes för det dagliga arbetet. Det var små fiskejullar, större skötbåtar med plats för grova nät, skärbåtar och storökor med kraftiga råsegel, smäckra fälbåtar för isfärder och säljakt, vedskutor, sandkilar och kalkskutor, funktionella och ofta lokalt byggda på olika sätt beroende på vad de skulle användas till. 

   Förutom av skärgårdsbornas egna båtar trafikerades farvattnen också av handelsskepp. All handel, både inrikes och utrikes, gick sjövägen. I Stockholm skulle varor förtullas, magasineras, lastas om och vidaretransporte ras. Även i Vaxholm fanns tullbom och möjlig het till omlastning. Från Åland och Finland kom till exempel båtar med tjära för export, och från Tyskland, Holland, England och Frankrike och andra länder kom fartyg med tyger, kryddor, vin och många andra varor. 

   Under 1600-talets ofredstider seglade krigsflottor med stora örlogsskepp genom skärgården. De seglade i eskadrar, som kunde bestå av ett stort antal fartyg, från praktfulla amiralsskepp till enkla proviantpråmar. Ombord fanns soldater som skulle transporte ras till krigsskådeplatserna på andra sidan Östersjön, eller kom hem därifrån. 

   Behovet av fraktskutor tillgodosågs delvis genom att myndigheterna kunde beordra 

stadsborna att ställa sina egna båtar till förfogande. ”De som hava egna skutor, dem [skall användas) till ingen annan frakt uti nästkommande vår än till Hans Kunglig Majestät". Så uttrycktes det i Stockholms rådhusrätt på 1620-talet. 

   Många nya, statliga fartyg byggdes under 1600-talet. Kaptenen Hans Klerk fick år 1626 uppdraget att rusta den kungliga örlogsflot tan. "Alla skepp, galejor, bojortar, pråmar, jakter, espingar och båtar skall han uttackla, tillpynta och skaffa att intet som av hampa, segel, flaggor, tackel, tamp och tyg där felas må, utan att vart och ett bliva med alla nyttiga och nödtorftiga persedlar försett". Så lyder några rader ur det kontrakt som upprättades mellan Hans Klerk och kung Gustav II Adolf. Ett av skeppen hette Tre Kronor. För detta skepp finns en bevarad inventarieförteckning som bl.a. visar att skeppet hade en vimpel som var nästan 40 meter lång. Det måste ha varit en både imponerande och skrämmande syn att se de stora, kanontyngda skeppen, med långa fladdrande vimplar segla förbi. 

   Ett annat skepp som Hans Klerk fick ansvaret att utrusta var Vasa, som år 1628 skulle ha seglat ut från Stockholm förbi Värmdölandet och söderut till Älvsnabben. Men Vasa hann inte ut från Stockholms hamn förrän hon kapsejsade och sjönk. I dag är Vasa i sitt museum en av Sveriges största turistattraktioner.

Navigation

   Att navigera handlar här om att bestämma kurs eller position för fartyg, med andra ord om att hitta de bästa framkomstvägarna till sjöss. Under 1600-talet, de stora krigens tid, var trafiken på Östersjön livlig. Havet var trans portvägen för varor i fredstid och soldater i krigstid. Skeppen seglade ut från Stockholm, förbi Lidingö, Värmdö och Vaxholm, genom Kodjupet, over Trälhavet och Saxarfjärden, genom Vindo strömmar och ut på den blåsiga Kanholmstjärden. Därifrån kunde man gå ostvart till Sandhamn, utposten mot havet, eller sydvart mot Dalarö och Älvsnabben. Mot Aland och Åboland gick leden mot nordos förbi Furusund och Arholma. 

   Östersjön är ett litet hav. De sträckor där de sjöfarande inte har landkontakt är korta och medeldjupet är bara 70 meter. Gångna tiders sjöfarare försökte alltid hålla sig tillräckligt nära kusten för att kunna navigera med hjälp av landmärken, men ändå inte så nära så man riskerade att stöta på grund. Några speciella navigationsinstrument hade inte den vanlige seglaren eller roddaren, utan han fick lita till sin erfarenhet och sin kunskap om naturens och vädrets skiftningar. Det var bara på större handelsfartyg och örlogsskepp som det kunde finnas navigationsutrustning. 

   Handlodet är det äldsta kända navigations redskapet. Med en lina med ett kägelformat 

blystycke med en bit talg i ena änden kunde man mäta djupet och ta bottenprover för att hitta lämplig ankringsplats. De kompasser som ibland fanns på större fartyg var inte särskilt tillförlitliga utan fungerade nog mer som personliga statussymboler. 

   De nordiska kusterna med sina splittrade konturer och sina pärlband av öar, var i äldre tid svåra att avbilda, varför gamla kartor sällan är tillförlitliga. Säkrare var nedskrivna seglingsbeskrivningar. Den första på svenska var ålderstyrmannen Johan Månssons sjöbok, tryckt 1644 och sedan länge i bruk. Den inne håller information om cirka 600 kustorter, öar och grund, landkänningar och sjömärken och upplyser också om var det fanns lotsar. 

   Grund kunde man varna för genom att lägga ut tunnor målade i svart och vitt. I Johan Måns sons sjöbok finns flera uppgifter om sådana märken. Vid inloppet till Riga t.ex. fanns fem tunnor: "först löper man emellan de två yttersta, sedan låter man en om babord”. På andra ställen byggdes kummel och båkar för att märka ut olika öar och landområden. En karta från ca 1640 över Djurö beskriver två kummel "som styrmännen rätta sig efter då de segla". 

   Viktigast för att hitta över havet och inte gå på grund var en bra lots, eller styrman som det hette på den tiden.

Styrmän

   På skärgårdsöarna och längs kusterna bodde farledskunniga bönder, som anlitades av örlogsflottan vid behov av lotsning. Bonden fick skattefrihet på sin gård mot att han tjänst gjorde som lots. Styrmannen, som han kalla des, skulle följa med skeppet så långt som hans kunskapsfält sträckte sig och sedan återvända hem med egen båt.

   Styrmannen ansvarade för att skeppet höll rätt kurs och inte stötte på grund. Hans vikti gaste redskap var erfarenhet och lokalkän nedom. Han var väl förtrogen med naturens kännemärken, han kände igen klippor, öar och förrädiska grund. Han kunde tyda väder och vind, vattnets strömmar och fåglarnas flykt och läsa himlavalvets stjärnkarta. Hans kunskap byggde på generationers erfarenheter. Som ett komplement till sin ärvda kunskap kunde styr mannen ha handlod och kanske en kompass till sin hjälp.

   Den förste kände styrmannen som fick skatte befrielse hette Anders Bertilsson. Han fick år 1535 tillstånd att besitta Öja kronohemman livet ut mot att han förband sig att ledsaga kungens skepp. Styrmansyrket gick i arv och Öja, Stockholms skärgårds sydligaste utpost, blev med tiden en ö, där många lotsar bodde och där Landsorts fyr byggdes på 1670-talet.

   En annan av de tidiga lotsarna var Mats Persson på Runmarö som år 1585 fick livstids skattebefrielse för sitt hemman Norrsunda. I början av 1700-talet fanns på Runmarö nio lotsar - i Norrsunda, Södersunda och Långvik

Vid det laget hade lotsväsendet organiserats och Sverige delats in i lotsdistrikt.

   Jöns Olsson i Sollenkroka på Vindö fick år 1616 i uppdrag av Gustav II Adolf att leta upp en ny skeppsled så att skeppen skulle kunna gå "med ett väder skärgården igenom, och icke draga den krokiga leden igenom Djurhamn". Vid sidan av den urgamla leden genom Vindö ström kunde nu också den nya farleden på andra sidan Vindö genom Gällnö port börja användas. Jöns Olsson blev också ålagd att styra Kronans skepp när så behövdes och fick för detta skattefrihet på sitt hemman.

   Med tanke på hur mycket som måste anpas sas efter naturens nyckfullhet är det förund ransvärt hur väl skepp, sjöfolk och natur samspelade. De flesta resor avlöpte faktiskt väl. Med god vind kunde en resa från Sandhamn till andra sidan Östersjön klaras av på två dygn, men ibland kunde skeppen bli liggande i veckor i väntan på förlig vind.

   Och om natten, när vindarna ven, det slog i vanten och tjöt runt master och rår, då litade man nog varken på erfarenhet, kompass eller 
lod. När 1600-talets Gud "lät ett stort väder och storm vara, så att alla förtvivlade om liv och välfärd", då gällde det att lova bot och bättring. När vågorna slog över däcket, när mörkret låg som en tät vägg kring skeppet och kursen för länge sedan gått förlorad, då återstod bara sjömannens bön till Gud att skeppet inte skulle komma för nära klipporna.

Jakt och fiske

   De flesta invånare i forna tiders Sverige bodde på landsbygden och försörjde sig på åkerbruk och boskapsskötsel, jakt och fiske. Skärgårdens befolkning levde i stort sett på samma sätt som landsbygdsbefolkningen i andra delar av Sverige. Det gällde att utnyttja de resurser som fanns i närmiljön, något som innebar mycket arbete och att varje säsong hade sina särskilda sysslor. 

   För dem som bodde i kusttrakter eller på öar var fisket, och det som havet i övrigt gav, den mest naturliga inkomstkällan. Torsk och sik, lax och strömming fiskades allmänt, saltades in eller torkades och utgjorde basföda för bondfamiljerna. 

   Man fiskade med nät, med isnot och med kassar eller mjärdar. Notfiske var en vanlig metod som ofta gav stora fångster. En not var förr ett handknutet nät, som lades ut i havet och som fisken fastnade i. När det drogs upp i båter följde fisken med. Om vintern kunde en kraftig not med hjälp av olika redskap dras under isen mellan en räcka av vakar till den slutliga upptagsvaken. Notfisket var ett lagarbete. och metoden levde kvar i Stockholms skärgård till ända in på 1900-talet. 

   Fiske med kassar eller mjärdar, ett slags bura som fisken lockades in i och fastnade, förekom lugna vikar och vid strandkanter. 

   Med stora nät kunde man fånga sjöfågel, och säljagades på isarna till havs och på utskärens kobbar. Sälens späck tillreddes på trankokerier 

Stockholms utkanter till en fet illaluktande oljeblandning, som användes som bränsle, lys- och smörjmedel och även livsmedel samt exporterades. Det var en viktig produkt som skärgårdsbonden kunde använda att betala sin skatt med.

   Om fångsten var god, kunde skärgårdsborna segla eller ro till Stockholm för att sälja sina varor för pengar eller byta till sig något som behövdes på gården eller i hushållet.

   I innerskärgårdens skogar fanns det gott om villebråd. Småvilt som ekorre, fågel, hare och räv fångades med snaror. Större villebråd som älg, hjort och rådjur var kungens djur, som inte fick jagas av allmogen. Men de kunde ändå någon gång falla i böndernas gillrade fällor. Köttet från djuren innebar alltid ett välkommet tillskott för hushållet medan skinn och päls kunde säljas.

   Ända in på 1800-talet fanns det gott om varg i skogarna runt Stockholm. Inget djur i vår svenska fauna är väl så mytomspunnen och fruktad som vargen. I alla tider har vargen väckt starka känslor hos människor och den har varit ett tacksamt ämne för folkfantasin. Blotta ryktet om varg födde mardrömmar om stora, ylande bestar och genom berättelser i stugornas dunkel fick fantasin sin näring. På order från myndigheterna samlades ofta bönderna till skalljakt på varg. Ar 1871 sköts de sista två vargarna i Stockholms län. Då fanns bara tio individer kvar i hela landet.

Byn

   By, socken, härad, skeppslag - det är ord som förr i tiden var vanliga. Men vad betyder de egentligen? Här kommer en förklaring:
By: två eller flera gårdar, ofta med gemensam ma ägor.
Socken: flera byar bildade en socken. Ordet betyder "de som söker sig till samma kyrka" och motsvaras i dag av ordet församling.
Fjärding: flera socknar bildade en fjärding.
Härad: flera fjärdingar bildade ett härad, tingslag, hundare, bergslag eller som det hette i skärgården, skeppslag. Ordet betecknar ett rättskipningsområde.

   Tillgången till fiske och odlingsmark har varit avgörande för var folk slagit sig ner och byggt sina hus. För att inte blockera värdefull odlingsmark byggdes husen ofta på klipp hällar, gärna i närheten av ängs- och åkermark Det var praktiskt att ha nära till både odlings lotter och fiskevatten. Det var också viktigt att ha tillgång till en god, naturlig hamn med skydd för blåst och vågor. Vid större farleder, som trafikerades av fiendeflottor var det bra om husen inte var synliga från sjön.


   En normalstor skärgårdsby på 1600-talet bestod av två eller tre gårdar. Undantag fanns, t.ex. Oxhalsby på Blidö som hade åtta gårdar, Berg på Möja som hade fem och Ingmarsö by där det fanns fyra.

   Husen i de gamla byarna låg tätt, de var 

små, grå och hade ofta tak av torv och gräs. 

   Runt byn bredde ängs- och åkermarken ut sig. Den var gemensam för byns bönder. Varje bonde hade en odlingslott på varje åker och äng. En sådan lott kallades teg. På så sätt fick alla en bit var av både bra och dålig odlings jord. Det innebar också att arbetet på åkern, även om den var uppdelad på olika ägare, måste utföras samtidigt. Även fisket var en gemensam angelägenhet. Ofta samägde man båtar, fiskeredskap och annat. 

   Efterhand som befolkningen ökade och marken kom att delas genom arvsskiften, blev åkertegarna mindre och mindre. Till slut kunde en och samma åker eller teg bestå av många, många små ägolotter. 

   Under 1700- och 1800-talen genomfördes flera jordbruksreformer i Sverige. Den största var laga skiftet efter 1827, då staten drev igenom att de små åkertegarna slogs ihop till större enheter som fördelades på byns bönder. Gårdarnas hus flyttades för att ge plats åt sammanhängande åkrar och ängar. Det var en omvälvande reform, som innebar att produktionen ökade, men bygemenskapen i form av samägande och samarbete löstes upp. 

   På ön Harö för att ta ett exempel fanns på 1640-talet tre gårdar. Två hundra år senare fanns 19 gårdar i byn och vid laga skiftet år 1840 flyttades 14 av dessa. Man kan undra vad människorna tänkte och tyckte om det?

Djuren på gården

   Djuren på bondgårdarna betydde mycket för skärgårdsfamiljernas försörjning. De vanligaste gårdsdjuren var får, kor, höns, getter och svin. Några bikupor kunde man också ha för den goda honungens skull. På platser innerskärgården, där betet var rikligt, odling jorden god och åkerbruket intensivt, fanns hästar. Men på de karga öarna där odlings lotterna var små och magra, var hästar inte lika vanliga och kunde vid plogning och andra arbeten ersättas med oxar. En katt var bra att ha för att hålla undan mössen och en hund kunde varna om obehöriga eller vilda djur fanns i närheten av gården. 

 Just för att de odlade åkrarna var små och spannmålsodlingen begränsad var betesmarkerna och boskapen desto viktigare för skärgårds-bönderna. Produkter från djuren som mjölk och ägg, smör, kött och ull användes i det egna hushållet, men såldes också på marknader inne i Stockholm. I äldre tid kund man även betala skatt med ägg, smör och andra naturaprodukter. 

   I början av 1600-talet infördes en skatt på boskap i Sverige. Det var ett sätt för stats makten att få in resurser till den oerhört dyra krigföringen. Fogdar reste då runt i Sverige, räknade boskapen på gårdarna och drev in skatten. I gammalt språkbruk var deras 

uppdrag att "gå gård ifrån gård, bo ifrån bo" och skriva upp vilka djur bönderna hade på sina gårdar. Många av dessa förteckningar finns bevarade och ger oss i dag information om djurhållningen på gårdarna runt om i Sverige. 

   Djuren satte sin prägel på både bybebyggelsen och landskapet. På gården kunde det finnas stall och ladugård, svinhus och hönshus. Ibland kunde vissa djur få vistas inomhus i boningshuset. Det gav värme åt både människor och djur. 

   Djuren betade på ängar och i skogar och fraktades med båt ut till betesholmari närområdet. Sålunda kunde 1600-talets Djuröbönder frakta sina djur till Berghamn eller Runö. Ostholmen var betesö för Möjas kreatur och bodde man på Karklö hade man Björkholmen, Högholmen och Getskär i närheten. 

   På hösten hamlades lövträd vilket innebar att trädet beskars så att många nya och löv bärande skott kunde bildas. Löven togs tillvara för att dryga ut djurens vinterfoder. I områden där det funnits gårdar kan man ibland se spår efter hamling högt upp i lov trädens kronor. Det gamla skärgårds-landskapet var, liksom odlingslandskapet i övrigt, mycket öppnare än dagens. Där djuren förr gick och betade står i dag lövträden tätt.